Om ni tycker jag ska säga upp kontakten, så säg inget.
Jag har egentligen ingen lust att lägga upp detta, av någon anledning...känns som jag vill hålla detta för mig själv och inte berätta för någon. Anledningen till detta är att jag VET att de flesta kommer säga vissa saker jag inte vill höra... visst, det kanske är sant det jag får höra, men ändå. Jag är jag, och jag kommer ta mina egna beslut...blir jag bränd av det så får jag väl bli det helt enkelt.
Du tjatar om att jag ska skicka bilder på mig själv till dig... Du säger att jag gör dig glad... Du har nu sagt att du vill träffa mig igen. Självklart blir jag lycklig av detta! Du gör mig glad... och jag vill träffa dig igen... men sen är det ju den där frågan om vad som är rätt att göra. Jag vet att om jag träffar dig igen kommer mina känslor för dig bli ännu starkare, och jag tror inte jag klarar av ett förhållande på så lång distans igen.
Det har gått jag vet inte hur länge sen det tog slut mellan oss, men jag känner fortfarande att jag inte skulle kunna tänka mig att vara med någon annan än dig. Visst, man kanske blir lite nyfiken på andra killar, men det känns bara ytligt. Så fort någon kille försöker ta den där speciella kontakten med mig så tänker jag direkt på dig. Det är inte skuld jag känner... utan jag vill helt enkelt inte bara. Det känns fel, för det är inte du! När någon frågar om jag är singel vet jag seriöst inte vad jag ska svara...svaret blir oftast ett tveksamt "Ja..", men i tankarna är svaret "Nej!"
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra...funderar på det. Jag vill vill vill...men vad är rätt?!! Dock tänker jag ofta på vad min psykolog sa om detta... "Man behöver inte alltid bestämma hur någonting ska vara, utan bara låta det hända av sig självt. Se vad som väntar." Jag gillar det. Det låter...rätt. Men jusst nu vågar jag inte låta det komma till mig... jag vågar ingenting just nu.
Puss och Kram
Du tjatar om att jag ska skicka bilder på mig själv till dig... Du säger att jag gör dig glad... Du har nu sagt att du vill träffa mig igen. Självklart blir jag lycklig av detta! Du gör mig glad... och jag vill träffa dig igen... men sen är det ju den där frågan om vad som är rätt att göra. Jag vet att om jag träffar dig igen kommer mina känslor för dig bli ännu starkare, och jag tror inte jag klarar av ett förhållande på så lång distans igen.
Det har gått jag vet inte hur länge sen det tog slut mellan oss, men jag känner fortfarande att jag inte skulle kunna tänka mig att vara med någon annan än dig. Visst, man kanske blir lite nyfiken på andra killar, men det känns bara ytligt. Så fort någon kille försöker ta den där speciella kontakten med mig så tänker jag direkt på dig. Det är inte skuld jag känner... utan jag vill helt enkelt inte bara. Det känns fel, för det är inte du! När någon frågar om jag är singel vet jag seriöst inte vad jag ska svara...svaret blir oftast ett tveksamt "Ja..", men i tankarna är svaret "Nej!"
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra...funderar på det. Jag vill vill vill...men vad är rätt?!! Dock tänker jag ofta på vad min psykolog sa om detta... "Man behöver inte alltid bestämma hur någonting ska vara, utan bara låta det hända av sig självt. Se vad som väntar." Jag gillar det. Det låter...rätt. Men jusst nu vågar jag inte låta det komma till mig... jag vågar ingenting just nu.
Puss och Kram
Kommentarer
Postat av: Evelina
Jag förstår att det känns jobbigt för dig just nu....finns här dig...tyckte det din psykolog sa lät väldigt klokt,
vet att livet inte känns så lätt ibland. kram
Trackback