Jag har något viktigt att säga...och jag vill att ni ska veta att jag inte säger detta för att folk ska tycka synd om mig...utan jag vill att folk ska förstå! Jag vill att NI ska förstå vad vi lever i för värld, och hur folk påverkas av den.

Det finns många olika slags människor...och nu snackar jag om personlighet, inte ras! Det finns de personer som har ett bra liv..de tycker om sig själva på många sätt och vis. Till er säger bara...var lyckliga! Ni inser inte hur mycket ni har egentligen. Ni har allt som de flesta i världen skulle vilja ha..självförtroendet! Visst...det finns säkert en eller flera saker som ni inte tycker om med er själva...men gråt inte för det, för ni har ett bra liv i alla fall! Njut av det! Men glöm inte bort att även låta andra njuta av sitt liv...du vinner inget på att trycka ner andra på grund av deras utseende eller andra saker.

Det är fler och fler ungdomar som blir mobbade på grund av olika anledningar. Det spelar ingen roll vad det är de blir mobbade för...det påverkar deras självförtroende otroligt mycker mer än man kan tro! Man kan bli mobbad för att man har en alkoholiserad förälder..men ändå blir det lätt att den personen börjar hata sitt utseende. Mobbar man någon är det som att förstöra dess identitet och själ.
Det är så många som inte förstår hur mycket det kan förstöra ens liv! Blir man mobbad stannar det kvar hela livet! Man kan lära sig att lägga det åt sidan och gå vidare, men det finns alltid kvar där. Jag vet...för jag har själv varit mobbad, och det är som sagt inget jag vill att folk ska tycka synd om mig för.
Jag har nu..de senaste månaderna, börjat gå vidare i livet. Det var flera år sedan det där hände...men som jag sa så sitter det kvar i hela livet. Efter 4 år gömd bakom smink har jag kunnat lägga det där åt sidan och kunnat gå vidare.

Jag tänker berätta för er vad som pågick inom mitt huvud under dessa 4 år, så ni kanske kan förstå vad det handlar om.
Jag fick en felbild av mitt utseende...precis som en anorektiker. En som lider av anorexia ser sig själv i spegeln som fet, medan alla andra runt omkring ser hur den personer tynar bort. Jag fick en felbild av mitt ansikte. Jag såg inte det som andra såg. Jag började lägga på riktigt mycket svart smink runt ögonen, för jag ville gömma mitt naturliga utseende. Jag ville inte att någon skulle se hur hemsk jag såg ut på riktigt! Snart började jag undvika speglar...om jag var på stan var jag rädd för att titta in i ett skyltfönster, eftersom jag då skulle riskera att se min spegelbild. Jag tyckte inte om att köpa kläder, för jag visste att jag skulle behöva gå in i provhytten där det fanns en spegel.
Jag grät varje dag...ibland flera gånger om dagen. Snart kunde jag inte ens visa mig utan smink inför min familj. På morgonen tog jag på mig det där svarta sminket innan jag ens gick ner och sa godmorgon! Klart att de började försöka prata med mig om detta..men jag ville inte lyssna. De försökte få mig att gå till en psykolog, men jag ville inte det heller. Jag ville inte verka som ett psykfall. Jag var rädd att folk skulle få reda på att jag gick och pratade med en psykolog. Vad skulle de tro om mig liksom?
Detta tog mycket kraft, och det blev jobbigare i skolan för varje dag. Jag jämförde mig med alla runt om mig! Detta låter dumt, men jag började jämföra mig själv med skyltdockor och tecknade figurer som...Sailer Moon, eller vad hon heter. Jag önskade att jag hade de stora ögonen som de har i tecknade serier.
Snart var jag på väg att nå botten, och var på väg att faktiskt ta mitt liv. Jag hade funderat på det i flera månader, men av någon anledning kände jag att jag inte var redo.
Jag berättade för min syster Evelina vad jag tänkt att göra, och hon berättade det för min syster Minna. Det var då som jag blev tvingad till att gå till kuratorn och skolpsykologen. Det är en sak som min skolpsykolog sa, som jag tycker var ganska intressant. Att jag ville kunna sluta sminka mig så mycket, och jag ville kunna tycka om mig själv...men samtidigt inte...för jag var van att tänka negativt om mig själv, det var liksom en del av min identitet. Jag tror det är sant, det hon sa. Det man gör blir en del av ens identitet helt enkelt! Men det betyder inte att man kan bli av med den vanan.

Jag är glad att jag gick till psykolog..det hjälpte mig! Jag har nu börjat tycka om mig själv för den jag är. Jag har fortfarande lite av mitt gamla jag kvar inom mig, men jag har förändrats. Jag känner att jag börjar bli en ny människa!

Till er som har dåligt självförtroende...var inte rädda för att söka hjälp! Man tror inte att det kommer hjälpa alls, men ge det lite tid...ni kommer se en förändring! Det kan ta månader...det kan ta år...men det tar mycket kortare tid än om ni håller allt inom er.

Och till er andra...nu vet ni lite om vad som hände med mig, och som säkert hänt många andra som varit i min situtation!