Min idol

Ibland önskar jag bara att jag kunde leva som Svampbob...



Det finns väl en viss liknelse...eller? :)


En vägledare

Nu har jag äntligen fått det ur mig... och nu vet jag äntligen hur jag ska börja för att göra allt bättre. Dessa 15 minuter av erkännande var nog en av de skönaste stunderna i mitt liv. Tänk att få en vägriktning kan göra allt så mycket lättare. Att istället för att stå vilsen och fundera på vilken väg som är bäst, låta någon annan som vet och kan, ta det beslutet.
Tydligen är detta problem vanligare än vad jag trodde...önskar att "du" också kunde inse det. Men jag tänker göra allt jag kan för att detta ska försvinna ur min skalle, för att lätta på mitt hjärta, för att lätta på ditt. Om du bara ger mig tid, så klarar vi det här. Det är mitt mål! 

!

Den där kvällen var något som behövdes. Nu vet jag vad som krävs för bättre tider.

Stolthet

Jag funderade på en sak igår...alla går och säger att man ska vara stolt över sin kultur, men är det inte bättre att bara vara stolt över vem man är som människa? Jag är inte stolt över att vara just svensk (halvsvensk egentligen), utan jag är bara glad att jag bor här med tanke på den frihet som finns här. Visst, man kan väl vara stolt...men det är så lätt att det går överstyr och att konflikter skapas. Har jag fel?

Puss och Kram

Ge oss en chans

Det kanske verkar en aning annorlunda, att en svensk tjej som jag njuter av arabisk musik. Jodå, allesammans, det är sant! Det är något med den musiken som ger mig en sådan härlig känsla, och jag vill bara ställa mig upp och dansa lika vackert som de riktiga magdansöserna. Med detta menar jag absolut inte att jag gett upp den kära hiphopen! Fortfarande vill jag dansa street...något jag tyvärr ej har chans till att göra för tillfället, vilket jag tycker är fel! Varför kan de inte se till att ungdomarna får chans att göra vad de brinner för? Det krävs förbättring! Ge oss chans att utvecklas, och samtidigt få kunna stressa ner...en chans att bara få försvinna från verkligheten. Det behövs. Vi som brinner för just street ska väl få lika stor chans att utvecklas och njuta av stunden, som de personer som brinner för annan dans och andra hobbys?

Puss och Kram


Ojojoj..

Detta var inget jag direkt hade planerat.. inte heller något jag njuter av. Och när jag väl tog modet till mig och berättade om allt, så fick du inte det..?! Helt otroligt... Patetiskt!
Funderar starkt på vad jag ska göra åt detta problem. Vi får se vad som sker..

Så mycket frågor med så få svar

Känslor är svåra att hantera vid vissa tillfällen, och det är lätt att hamna i kläm... men hur kommer man ifrån dessa känslor? Är det verkligen bara att fly och inte låtsas om känslorna, eller är det bäst att konfrontera dem och riskera att bli sårad? Men hur vet man om dessa känlsor är äkta?

Svår situation

Jag förstår mig inte på den här situationen just nu..undrar om det är någon som egentligen gör det..? Jag bad aldrig om bråk, och jag tänker inte heller göra det. Som jag sa är jag inte sur på någon och vill inte vara osams. Men, det är skillnad mellan att vara osams och inte ha full respekt. Jag skulle kunna sitta här och säga allt vad jag tycker och tänker om vissa personer, men det tänker jag inte lägga ner min energi på. Det har varit mycket till och från mellan oss av olika anledningar, och det är därför jag känner att vi ska lägga allt på is. Ni tycker det är konstigt att jag och Richard har blivit bättre vänner på bara några veckor, än vad vi någonsin blev under flera års tid...men så konstigt är det väl ändå inte? Att det klickade mellan mig och Richard kan väl ändå inte jag rå för? Vad han och jag har, är riktig vänskap jämfört med vad vi haft, ty med  honom kan jag vara mig själv. Han lyckas ta fram det positiva inom mig. Tyvärr är detta inget jag kan göra något åt...men som sagt har jag inte bett om bråk. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga...det känns bara som en konstig situation. Jag har inget emot er eller så om ni tror det.



Det kan ske igen

Jag tycker verkligen inte om att du hänger med den där människan! Jag fick reda på vad han gjort för några dagar sen, och det var svårt att smälta det. Jag har suttit i hans lägenhet...jag har pratat med han... Det äcklade mig! Du säger att han har förändrats, men du... tänk om det var någon i din familj eller släkt som varit offer, då hade du nog inte sagt samma sak. Jag tänker inte hindra dig från av umgås med han, det är självklart ditt val, men förvänta dig inte att jag tycker om det. Jag kommer inte vilja höra något om honom. I mina ögon är han en hemsk människa, om jag ens kan kalla honom mänsklig. Har man gjort det en gång...har man kapacitet att göra något så hemskt, så kan man tyvärr göra om det igen. Visst, han kanske ångrar det han gjort... men det spelar ingen roll. Det kan ske igen, man vet aldrig. Han är säkert snäll och trevlig, men du glömmer nog bort lite vad han faktiskt gjort. Tänk efter ordentligt.


???

Är det något fel på denna dator, eller ser texten annorlunda ut i vissa inlägg?

Taktlösa jävel

Jag vet inte om jag sagt det förut, men vi har än en gång fått en ny lärare...great... Denna gång är det en ny idrottslärare! Jag som älskade Susanne!! :(  Hon peppade oss så bra, och man hade nästan alltid kul på lektionerna! Nu har vi fått någon jävla otrevlig kille UTAN TAKTKÄNSLA!!! Det är verkligen inte kul att ha honom...förut ville man nästan ha idrott, nu vill man det inte alls. Han sköt en innebandyboll på två personer i klassen, utan att säga förlåt..vad fan är det för stil?!! Skärpning!!

Jag tycker det är skönare att ha en tjej som idrottslärare... det känns som att man som tjej blir mer sedd på lektionerna, och att det blir mer varierat... skulle inte förvåna mig om vi nu mest kommer hålla på med typiska killsporter.
Men allvarligt... är det ingen som håller med mig? Jag känner mig i alla fall mer trygg med en tjej som lärare...

Puss och Kram

Varför?

Det är en sak jag funderar på...det är många, bland annat jag, som tycker att man själv ser helt annorlunda ut på foton. Varför? Jag menar...när jag tar foto på mig själv så kan jag tycka att det ser ganska bra ut, och det ser ut precis som i spegeln. Men så fort någon annan håller i kameran och klickar.. då ser man helt annorlunda ut, på ett negativt sätt! Hur kommer det sig egentligen?
Vad är det man kan lita på i det läget? Är det bilden man ser i spegeln eller själva fotot?

Faan...

Jag har ingen aning om vad jag ska göra längre.. vad jag än gör så känns det fel, men samtidigt rätt. Varför kan jag inte släppa taget om dig? Du säger att du saknar mig jättemycket, men att dina känslor inte är lika starka som mina är.. fan nu bölar jag igen. Jag vill gå vidare, men i så fall tillsammans med dig... Jag försöker tänka realistiskt...men det går inte. Det går inte att sluta drömma och hoppas på en framtid tillsammans. Jag borde ge upp, va?
Fan jag blir så jävla arg! En önskan är vad jag behöver...

...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...det är sorgligt! Verkligen! Tre ungdomar som krockade..en av dem dog. Jag har tur som inte kände någon av dessa människor, men jag känner mig ändå ganska nere. En i min klass var ju tillsammans med den person som omkom...jag kan bara inte förstå hur det känns. Tror jag inte man kan göra föränn man sitter i den situationen. Kan man egentligen någonsin bli riktigt hel efter en sådan händelse? Fan, jag känner mig verkligen tom på ord just nu...började nästan gråta jag med i skolan idag. Tårar kan verkligen smitta av sig.

R.I.P.

Nej..det är för privat

Jag ska ju förmodligen börja träna på Nautilus snart, men det är en sak som hindrar mig från att verkligen vilja göra det. Duschen! Jag känner mig verkligen obekväm när det gäller sånt..att duscha tycker jag är något personligt. Det är okej om de har draperier, men det är inte ofta det finns! Står man hemma och duschar med hela familjen? Nej, det gör man inte...inte här hemma i alla fall! Varför ska jag då behöva stå och duscha med en massa främmande människor? Detta handlar inte direkt om att jag är osäker på min kropp eller så...jag gillar min kropp som den är.. jag tycker bara att det är något privat. Och nu kanske ni undrar hur jag gör efter idrotten i skolan... nej jag duschar inte! På lektionerna tar jag aldrig i speciellt mycket...jag ser till att jag inte blir svettig.

Är det någon mer än jag som känner såhär?

Puss och Kram

Jao..

Jag tänker inte säga att jag orolig för dig..jag vet att du klarar dig. Men jag måste säga att du bör tänka lite på vad du gör med ditt liv...vilka människor du hänger med...vilka du glömmer bort. Eller..kanske inte glömmer bort...men fryser ute lite...eller aa, typ...

Du..

Gör mig glad

Ge upp, kvinna..



Är det bara jag som tycker att Petra Mede är sämst? Jag tycker verkligen hon är dålig... hon är inte rolig alls! :s Allt hon kan är att säga elaka saker till folk... Visst, klart såna skämt kan vara kul ibland, men det skulle sitta fint med lite omväxling.

Ehm..?

Usch, jag känner mig jättekonstig...det började igår. Känner mig halvt illamående...vill skratta samtidigt som jag bara vill gråta. Det känns som att jag har någonting inom mig som bara vill ut...men jag har ingen aning om vad. Tror inte det är allt med Faj...för det känns ganska bra för tillfället.
Skumt...

Hjälp...

Jag känner mig verkligen förvirrad...har ingen aning om vad som är rätt och fel att göra. Det känns som att vad jag än gör, så kommer jag förlora på det på något vis...
Ja, vi ska ta en dag i taget och se vad som händer... men vad kommer hända? Vad är det vi väntar på egentligen? Vi kommer ju knappast bli tillsammans igen så länge vi bor så långt ifrån varandra.. åååh jag blir frustrerad! Jag vill ha dig så mycket...du har blivit den Faj jag blev förälskad i från början, igen! Det som gör mig mest ledsen är att dina känslor inte är lika starka som mina...de finns, men de tar inte lika stor plats inom dig längre. Och du säger att du inte vill träffa andra tjejer på grund av mig... vah? Då låter det ju som att dina känslor ändå är ganska starka, eller har jag helt fel?

Jag vill... vara din igen! Samtidigt vill jag det inte på grund av distansen... Jag kan inte prata med dig och bara se dig som en vän..det fungerar bara inte för mig! Verkar vara samma sak för dig, jag vet inte... aahh det är så komplicerat alltihop! Vissa skulle nog tycka att vi ska säga upp kontakten om det blir så jobbigt, men det kan jag inte tänka mig nu heller! Det känns som om vi är tillsammans, och allt är bra... kommer det nånsin bli det på riktigt? Jag önskar verkligen att dina känslor blev starka!! Jag vill att du ska vilja ha mig...

Hjälp mig någon...? Hur ska jag som tjej bete sig inför honom? Det låter knasigt, men jag vill liksom...få honom att bli riktigt kär i mig, vad gör jag då? Ska jag spela svårfångad och inte vara så angelägen? Eller ska jag visa mina känslor tydligt? Fan jag har verkligen ingen aning... Jag kan bara inte sluta hoppas! Jag vill inte att hans känslor ska försvinna! Jag vill inte att han ska gå vidare och träffa en ny kärlek... låter elakt och själviskt, jag vet! Men försök att tänka er in i min situation...snälla.

Jag tycker om dig... starkt! Får ont i magen när jag tänker på dig...:( <3 Vet inte om jag älskar dig...vet inte..

Döm mig inte, folket! Jag är inte en svag.... jag är bara människa! En människa som är förälskad på nytt... kanske jag gör fel, kanske inte. Men låt mig då göra det här misstaget, och lära mig av det... mitt hjärta säger att jag gör rätt...min mage säger tvärtom. Tror jag...

Puss och Kram

Tidigare inlägg
RSS 2.0