Nu har han hört av sig igen... han hade skickat ett mejl, men jag vet ärligt talat inte hur jag ska tolka det riktigt. Han vill vara vän med mig, men ändå skriver han en massa minnen och att han fortfarande har kvar något jag skrivit till han... vill han något mer?
Jag säger ärligt att jag fortfarande har känslor för honom...vi var ju tillsammans så pass länge, även om vi inte träffades så ofta. Men jag vill nog inte bli tillsammans igen, mest beroende på distansen. Sen känns det som vi är olika personer också... asso det är så mycket. Han tar livet med en klackspark, men inte jag...jag önskar han kunde se livet mer realistiskt, men visst det är väl svårt för vissa, speciellt folk som lever som han. Nu menar jag inte att det är något fel med hur han lever, men jag menar det att det känns som.. det känns som det inte finns någon i hans närhet som faktiskt kan förklara och guida honom. Jag önskar jag kunde, men då känner jag mig som en mamma för honom... och faktiskt verkar det inte som han bryr sig riktigt. Jag vill att han ska växa upp och ta livet mer på allvar!! Visst, han får ju festa och ha kul liksom... men det finns även viktiga saker i livet. Allt är och kommer inte vara som en dans på rosor. Vissa saker måste man kämpa för.

Åh, jag blir så arg! I början av vårt förhållande var han jättegullig och kunde uttrycka sina känslor, men sen försvann det bara och han blev helt annorlunda. Men nu i mejlet kom allt tillbaka igen! Jag vill bara slå på han! Jag tycker ju om honom... jag önskar jag kunde vara med honom, för jag vet vilken god människa han faktiskt är. Och alla minnen han rabblade upp...blev så glad när jag tänkte på dem... Vad var det som hände egentligen?