Ja, då har man tagit sprutan då... Foffo följde också med och utsatte sig för denna hemskhet. Självklart började jag gråta när det var min tur, men lyckligtvis nog fanns älsklingen där och kramade om mig. <3
Det känns som när man varit hos tandläkaren och fått bedövning, fast i hela kroppen...man är helt avdomnad, men börjar känna hur smärtan kryper fram sakta men säkert. Armen är svullen iaf, och nacken är stel som satan... :/ Ena stunden fryser jag, och i nästa kokar jag nästan... illa! Feber kanske... känns som det. Men nu är det gjort i alla fall, och jag ska vara stolt över mig själv...det var ett antal gånger på vägen dit som jag bara ville vända på klacken och gå hem igen. Aja...ska försöka sova nu i Saids famn. Godnatt!

Puss och Kram