Bara två veckor kvar till påsklovet, men ovanligt nog sitter jag inte och räknar ner dagarna. Kanske har jag insett att det bara får tiden att stanna till. På lovet kommer i alla fall Eve och resten av the Özbalcis! :) Jag gissar på att Murat fortfarande är lika barnslig...ingen idé att förvänta sig något annat, höhö! Men jag gillar dig ändå, Murat...utan den där barnsligheten hade du ju inte varit du. ^^ Då får de ju träffa Said också! Jag vet inte riktigt vilket som gör mig mest nervös...att de får träffa honom, eller att han får träffa dem. Vi har iaf bestämt här hemma att den veckan ska Said få komma hit och laga lite libanesisk mat åt oss alla, så då kanske han lyckas göra ett gott intryck på dem, haha! Jag tror nog att iaf Eve kommer gilla honom oavsett om han kan laga mat eller inte. :)

Tydligen går det en tjej i min naturkunskapsgrupp som jag umgåtts med när jag bodde på Näsnaregatan. Det var ett tag sen, så jag var tyvärr tvungen att erkänna att jag inte kände igen henne riktigt. Dock berättade hon om en massa saker som vi gjort tillsammans... det är saker jag minns att jag gjort, men inte med henne! Gud vad hemsk jag känner mig! Jag minns nästan alla andra som bodde där, men inte den flickan... Hur illa kan det vara?! Aja, kul att hon kände igen mig i alla fall! :)

Puss och Kram